Rasbeskrivning


Karaktäristiskt för rasen är de svarta partierna på nosen, runt ögonen, öronen, framknäna, hasorna och vid klövarna, i en annars helt vit ull. Tackor har även en svart fläck under svansen. Båda könen är behornade. Baggar väger mellan 80-100 kg och tackor 70-80 kg (1)

Hela kroppen inklusive ansikte och ben är ullbeklädd. En bagge producerar årligen 3,5-4,5 kg ull, tackor 3,0-4,0 kg ull.

Ullen är grov och långfibrig och blir mer än 10 cm lång, förutom den fina underullen är fällen lång med lockar krusningar i spetsen, fällen är genomsatt av stickelhår. Vid längre inavel förlorar avkommorna sina karaktäristiska fläckar.

Brunstsäsongen är året om, de föder i genomsnitt 1,6- 1,7 lamm per tacka och år. De har en relativt sen könsmognad.

Svartnosfåret är anpassat för karga levnadsbetingelser uppe i bergen. De är trogna sin hemmiljö och förnöjsamma. De är goda klättrare och förser sig på steniga branta beten. Rasen hör till de primitiva fårraserna och är nära besläktad med vildformen av urfåret.

Ett grovbyggt harmoniskt bergsfår med goda modersegenskaper, mjölkproduktion och muskelansättning. Tålig med ett starkt fundament. Behorningen och färgsättningen präglar det unika svartnosfåret. Kort huvud med bred mule, bred panna och romersk ros. Medelstora öron och skruvade horn. Utfräglad huvudform hos handjuren. Hela kroppen inklusive huvud och ben ullbeklätt. Ullen enhetligt vit, nos fram till mitten av huvudet svart.

Historia


Först beskrivet i skrifter från 1500 talet men utan källhänvisningar. Enligt Luzius Theler är Kupferschaf (Ovis aries studeri, Duerst) vanligast förekommande enl muntliga källor. Sedan för-romersk tid har inte raserna förändrats speciellt mycket i de isolerade västschweiziska dalgångarna. Brunulliga "Älwen" har sitt ursprung från dalen och har avlats fram och korsats med andra obekanta svarta behornade fårraser och finns med bland förfäderna till de Walliska svartnosfåren tillsammans med korsningar av "Visperthalerfår"och norditalienska "Bergmaskerfår" som även de är behornade. 1884 försökte man förbättra rasen och korsade i australiensiska Southdown får- fåren blev då inte lika anpassade till högländerna, man var heller inte nöjd med den högre fettansättningen  och den kortare ullen. Ett utbrott av tuberkulos på 1930-40 talet utrotade nästan rasen helt. Man har sedan försökt att återskapa rasen och starka traditionellt intresserade uppfödare har lyckats i detta.  Oberwalliser Schwarznasenschafzuchtverband ( stamboken) bildades 1948. Rasen blev officiellt erkänd 1962 och en officiell Schweizisk stambok bildades 1964. Stamböcker finns sedan dess även i andra länder. Sista delen av 2000 talet har man förstärkt utseendet på rasen genom att premiera teckningen och de håriga benen. Rasen används idag för både kött ull och päls men framförallt som sällskaps och utställningsdjur

AVELSPLAN


Här kan du läsa avelsplanen för Walliska svartnosfår. Klicka på bilden för att få den större.